En händelse som vi kände var tvungen att utvecklas är ju vår Falling grape lady-sångkväll. Det började första kvällen i 1770. Jag och Karin åt en väldigt, och då menar jag väldigt, vällagad T-bone steak med vitlökssmör och sallad, drack för en gång skull annat än pissljummet kranvatten med eftersmak av klor och vi kände att det skulle bli en bra kväll. Vi möter upp Johan och Sebastian och fick omgående sällskap av två andra Stockholmstjejer.  De drack öl och vi gick som alltid på magiskt adrenalin där vi bara njöt av att befinna oss hundratals mil bort från snö och slask, kvällen såg ljus ut! Men tji fick vi. Tji fick verkligen vi. När ölen var uppdrucken och vi förväntansfullt inväntade några glada tillrop om uppesittar-kväll eller nattbad i poolen möttes vi istället av ”Men kan vi inte ha filmkväll?” FILMKVÄLL?!

Någon filmkväll ville varken jag eller Karin ruttna på så vi bestämde oss för att artigt men suckande avböja. När de andra fyra bänkade sig i en enkelsäng bänkade vi oss med godis och frukt på hostlets uteplats. Där hann vi slå ihjäl säkert två timmar av livsfilosoferande så som varför svenska män och kvinnor har seriösa kommunikationsproblem, varför två människor som aldrig pratat magiskt kan dras till varandra likt magneter och varför himlen är blå. Typ.
Ju mer socker vi fick i oss desto flummigare blev vi och till slut sitter vi och brölar Irreplaceable och Blinka lilla stjärna som Falling grape lady. För er som inte sett eller vet vem Falling Grape Lady är länkar vi hennes berömda video här under.

Vi är så pass inne i vår duett att vi inte märker Mannen i buskarna. Jag, lätt bakåtlutad med slutna ögon, är upptagen med att sätta varenda ton á la Grape Lady-style och Karin kör bakgrunds-soul med inlevelse som heter duga! Men vi känner oss iakttagna. I ögonvrån ser vi nu Mannen i buskarna. Sebastian. Där har han stått en god minut eller två och betraktat spektaklet hans kvinnliga skara av Svenskmaffian bjöd på.

En händelse vi kände behövde dokumenteras och delas.