Var halsade. Igen.

Helt negativt har ju inte Cairns varit. Snarare tvartom! Det ar en jattefin stad med manger av utestallen, cafeer och restauranger. Igarkvall var jag, Johan, Karin och Sebastian ute och testade nattlivet for forsta gangen har i Cairns. Alla var lite halvsega sa vi bestamde oss for att testa varldsberoma Gilligans en annan kvall! Gilligans ar ett stort hostel med tillhorande nattklubb, ska tydligen vara riktigt bra.

Idag har jag och Karin gjort det vi gor allra bast. Atit, atit och ater atit. Vi borjade pa KFC dar vi tryckte i oss varsin "snackbox", nuggets med pommes, tva saser och varsin lask. Vi gick sedan helt ogenerade bort till ett salladsstalle och proppade i oss varsin tandoori chicken salad. Magiskt! For att inte gora vara kroppar och planbocker besvikna ska vi alldeles strax traska ivag och ata varsin glass. Det absolut basta med att befinna sig i ett land sa olikt Sverige ar verkligen all mat du annars aldrig kan trycka i dig. Glassmaker som later mer motbjudande an goda och popcornkyckling. Jisses..

Ikvall blir det dock ingen utgang, vi ska se filmen Puss in Boots med Johan och Sebastian. Bara ta det lugnt och kanske ata lite till. Awesome.

En händelse som vi kände var tvungen att utvecklas är ju vår Falling grape lady-sångkväll. Det började första kvällen i 1770. Jag och Karin åt en väldigt, och då menar jag väldigt, vällagad T-bone steak med vitlökssmör och sallad, drack för en gång skull annat än pissljummet kranvatten med eftersmak av klor och vi kände att det skulle bli en bra kväll. Vi möter upp Johan och Sebastian och fick omgående sällskap av två andra Stockholmstjejer.  De drack öl och vi gick som alltid på magiskt adrenalin där vi bara njöt av att befinna oss hundratals mil bort från snö och slask, kvällen såg ljus ut! Men tji fick vi. Tji fick verkligen vi. När ölen var uppdrucken och vi förväntansfullt inväntade några glada tillrop om uppesittar-kväll eller nattbad i poolen möttes vi istället av ”Men kan vi inte ha filmkväll?” FILMKVÄLL?!

Någon filmkväll ville varken jag eller Karin ruttna på så vi bestämde oss för att artigt men suckande avböja. När de andra fyra bänkade sig i en enkelsäng bänkade vi oss med godis och frukt på hostlets uteplats. Där hann vi slå ihjäl säkert två timmar av livsfilosoferande så som varför svenska män och kvinnor har seriösa kommunikationsproblem, varför två människor som aldrig pratat magiskt kan dras till varandra likt magneter och varför himlen är blå. Typ.
Ju mer socker vi fick i oss desto flummigare blev vi och till slut sitter vi och brölar Irreplaceable och Blinka lilla stjärna som Falling grape lady. För er som inte sett eller vet vem Falling Grape Lady är länkar vi hennes berömda video här under.

Vi är så pass inne i vår duett att vi inte märker Mannen i buskarna. Jag, lätt bakåtlutad med slutna ögon, är upptagen med att sätta varenda ton á la Grape Lady-style och Karin kör bakgrunds-soul med inlevelse som heter duga! Men vi känner oss iakttagna. I ögonvrån ser vi nu Mannen i buskarna. Sebastian. Där har han stått en god minut eller två och betraktat spektaklet hans kvinnliga skara av Svenskmaffian bjöd på.

En händelse vi kände behövde dokumenteras och delas.

Karin har ju berättat om Fraser Island och hur fantastisk natur där fanns att uppleva så jag tänkte nu delge er om ett lite mindre fantastiskt ställe – Rainbow Beach. Som ni fått höra är Rainbow staden Gud glömde. Staden där ingen vettig människa skulle få för sig att åka till eller än mindre stanna. Då detta helvete på jorden dock har bussförbindelser som passar mig och Karin utmärkt var vi tvungna att stanna både en och två nätter i denna förmätna håla. Något irriterade över att vara tillbaka, och ännu mer irriterade över att en flaska balsam kostade närmare 60 svenska kr, bestämde vi oss för att göra det bästa av situationen och gå och handla. När vi lämnat ”affären”, som mer kan liknas vid ett ställe som inte fått nya varor sedan hösten -98, ser vi en välbekant och norrländsk figur komma strosande längs gatan. Johan och Sebastian hade precis som vi tvingats bege sig till detta sorgliga ställe och nu kom en av våra kära medlemmar av Svenskmaffian och lyste upp tillvaron!

Glada över att ses i staden Gud glömde bestämde vi oss självklart för att inte berätta för Sebastian att vi befann oss i samma stad (och på samma hostel, hör och häpna!) så det var med stor spänning (ja hallå, vi befann oss i Rainbow Beach(!)) som vi smög oss in i internetrummet och slog händerna för hans ögon. Efter lite om och men gissade han rätt och kvällen avslutades med middag och lite vin på vår balkong. Dagen efter var det dags och mig och Karin att åka vidare, denna gång till en stad med det ganska häftiga namnet 1770! Vi hann knappt ställa ner väskorna på vårt nya hostel i 1770 förrän våra grappar var oss hack i häl, också denna gång på samma hostel. Något festande blev det inte i 1770 (däremot en surflektion som Karin kommer berätta allt om!) men jag och Johan fick uppleva spöken. PÅ RIKTIGT.

Hostlet var en stor ansamling stugor alla döpta efter länder. Jag och Karin bodde i Sweden och killarna i Scotland. Som de fattiga kyrkråttor vi alla är delade vi alla rum med andra damer och herrar så jag och Johan, som en kväll ville sitta uppe lite längre än de andra, bestämde oss för att besöka en obebodd stuga – Denmark. Vi smiter in och möts ganska omgående av en stor portion ångest och rädsla. Detta försöker vi självklart skaka av oss då vi båda är vuxna människor och ganska coola sådana också, så vi sätter oss på en av sängarna och då börjar det. Vi hör skrapande och rasslande ljud, röster som skrattar och pratar dovt som i ett rör och surrande ljud i badrummet. Stämningen blir inte direkt bättre av att Johan drar igång rövarhistorier om Blair WItch Project, The Wisher, The Ring etc. Efter uppskattningsvis en halvtimme i Skräckhuset Denmark tar vi våra saker och kastar oss ut genom dörren, där tro det eller ej, släpper all rädsla och vi kan lugnt promenera tillbaka till trygga Scotland. Maricka, du fick mig att skratta när du pratade om att du drömmer om och tror på spöken, men nu är jag på din sida. De finns! Som grädde på moset berättade Karin att hon hört både rasslande ljud och fotsteg  från Denmark men alltid trott att det var folk som bodde där.

Utöver spöken och surfning blev det en del poolhäng, en berömd Tacomiddag och gosande med söta hundar som befann sig överallt på Hostlet. Tåls även att tillägga att Karin sopade banan med Sebastian i pingis. Och att vi, intet ont anande, bjöd Sebastian på show där vi sjöng Blinka lilla stjärna som Falling Grape Lady. Jättefint om ni frågar oss!

Snabb nattupdate: Sitter och kivas om internet ute i hostel-korridoren då det flyttat in en ny tjej i vårt doorm. Vi tror att hon har svinkoppor. Helt seriöst. Mamma, vad ska jag göra?!

Då tar vi officiellt oskulden på denna reseblogg då! 28 timmars flygresa är över och vi har nu hunnit tillbringa en sisådär två dagar här i Sydney. Självklart ska ni få ta del av våra äventyr hitills men först måste vi ju berätta om flygresan. På 28 timmar händer en del, vill vi lova.

Spända av förväntan (gay) steg vi på första planet som skulle ta oss till London! Resan förflöt smärtfritt om vi bortser från en förfärlig smörgås med (håll i er nu!) KETCHUP, skinka och ost. Brödet var tvungen att demoleras en aning för att inte lägga sig som bomull kring magen.. Mackan till trots var vi glada men när vi skulle passera första kontrollen så sprack det. Karin, den lurifaxen, stod med ögon stora som tefat och blev direkt haffad av tullmännen. Hennes bagage genomsöktes för dödsknark men eftersom att Karin svalt ICA-kassen med kokain så var hon självklart clean.

Plan nummer två. Denna gång en flight på närmare 12 timmar. Josefine hamnade bredvid en, hur ska man förklara, speciell herre? Han var hanen av alla kängrur, han var hanen av alla kineser och han var hanen i planet. MEN, vi ville icke dömma honom pga hans storlek men det visade sig snart att vi skulle behöva göra det ändå. Av följande skäl: Alla passagerare hade möjlighet att se på film och Åkerman valde filmen Friends with benefits. Detta uppskattade jubelkinesen bredvid och valde att pausa sin egen film, luta sig tillbaka och bara njuta av de många sexscener som Åkermans film visade.

Nu sitter ni nog där och bara häpnas över vad som kan hända inom loppet av 15 timmar men här kommer mer!

Sista anhalt. 9 timmar från Hong Kong till Sydney. Glada och nybajsade ställde vi oss i incheckningskön. Vi uppskattar att det var ungefär 100 andra passagerare på plats. Helt plötsligt kommer en kvinnlig liten kines farande och ber oss lämna kön. Av 100 andra passagerare var vi de enda som fick våra visum och pass dubbelkollade. Kan bero på att Karins ICA-kasse kokain börjat kicka in men vi vet ännu inte säkert.

Med denna historia avslutar vi för idag! Klockan är nu 17.40 och det är dags för ett längre toalettbesök, en powernap och sedan sätta igång och göra oss i ordning för kvällen. Må väl!