Karin har ju berättat om Fraser Island och hur fantastisk natur där fanns att uppleva så jag tänkte nu delge er om ett lite mindre fantastiskt ställe – Rainbow Beach. Som ni fått höra är Rainbow staden Gud glömde. Staden där ingen vettig människa skulle få för sig att åka till eller än mindre stanna. Då detta helvete på jorden dock har bussförbindelser som passar mig och Karin utmärkt var vi tvungna att stanna både en och två nätter i denna förmätna håla. Något irriterade över att vara tillbaka, och ännu mer irriterade över att en flaska balsam kostade närmare 60 svenska kr, bestämde vi oss för att göra det bästa av situationen och gå och handla. När vi lämnat ”affären”, som mer kan liknas vid ett ställe som inte fått nya varor sedan hösten -98, ser vi en välbekant och norrländsk figur komma strosande längs gatan. Johan och Sebastian hade precis som vi tvingats bege sig till detta sorgliga ställe och nu kom en av våra kära medlemmar av Svenskmaffian och lyste upp tillvaron!

Glada över att ses i staden Gud glömde bestämde vi oss självklart för att inte berätta för Sebastian att vi befann oss i samma stad (och på samma hostel, hör och häpna!) så det var med stor spänning (ja hallå, vi befann oss i Rainbow Beach(!)) som vi smög oss in i internetrummet och slog händerna för hans ögon. Efter lite om och men gissade han rätt och kvällen avslutades med middag och lite vin på vår balkong. Dagen efter var det dags och mig och Karin att åka vidare, denna gång till en stad med det ganska häftiga namnet 1770! Vi hann knappt ställa ner väskorna på vårt nya hostel i 1770 förrän våra grappar var oss hack i häl, också denna gång på samma hostel. Något festande blev det inte i 1770 (däremot en surflektion som Karin kommer berätta allt om!) men jag och Johan fick uppleva spöken. PÅ RIKTIGT.

Hostlet var en stor ansamling stugor alla döpta efter länder. Jag och Karin bodde i Sweden och killarna i Scotland. Som de fattiga kyrkråttor vi alla är delade vi alla rum med andra damer och herrar så jag och Johan, som en kväll ville sitta uppe lite längre än de andra, bestämde oss för att besöka en obebodd stuga – Denmark. Vi smiter in och möts ganska omgående av en stor portion ångest och rädsla. Detta försöker vi självklart skaka av oss då vi båda är vuxna människor och ganska coola sådana också, så vi sätter oss på en av sängarna och då börjar det. Vi hör skrapande och rasslande ljud, röster som skrattar och pratar dovt som i ett rör och surrande ljud i badrummet. Stämningen blir inte direkt bättre av att Johan drar igång rövarhistorier om Blair WItch Project, The Wisher, The Ring etc. Efter uppskattningsvis en halvtimme i Skräckhuset Denmark tar vi våra saker och kastar oss ut genom dörren, där tro det eller ej, släpper all rädsla och vi kan lugnt promenera tillbaka till trygga Scotland. Maricka, du fick mig att skratta när du pratade om att du drömmer om och tror på spöken, men nu är jag på din sida. De finns! Som grädde på moset berättade Karin att hon hört både rasslande ljud och fotsteg  från Denmark men alltid trott att det var folk som bodde där.

Utöver spöken och surfning blev det en del poolhäng, en berömd Tacomiddag och gosande med söta hundar som befann sig överallt på Hostlet. Tåls även att tillägga att Karin sopade banan med Sebastian i pingis. Och att vi, intet ont anande, bjöd Sebastian på show där vi sjöng Blinka lilla stjärna som Falling Grape Lady. Jättefint om ni frågar oss!