Kära bloggläsare, mysterierna i the land down under tätnar. Denna gång har ett helt förödande mysterium uppdagat sig! Ungefär en halvtimme innan vi skulle befinna oss vid hamnen för att ge oss ut och segla kring Whitsundays hände det som inte fick hända. Helt saliga över det faktum att vi skulle ge oss ut på öppet hav vandrade vi till närmaste ATM för att ta ut pengar till nödvändig proviant (man vill ju inte försmäkta på en öde ö liksom) då maskinen vägrade ge oss våra pengar. Declined, declined och declined. Helt förfärligt declined blev vi och insåg att vi inte skulle få våra pengar. Var vi fattiga innan så blev vi asabasafattiga nu.

Ingen täckning på mobilen skulle vi ha och inte ett öre på kontantkortet heller för den delen. 40 dollar i mynt lyckades vi skrapa ihop, vilket inte ens räcker till en natt på hostel, och paniken var total. Det fanns tyvärr inte mycket att be för och vi hoppades att det bara var en tillfällig bugg som skulle ha löst sig lagom till hemkomsten. Vi tröstade oss med tre chupa chups och gav oss iväg (mer om detta äventyr senare).

Efter tre dagars segling stod vi åter vid vår kära ATM och höll tummarna endast för att åter bli nekade våra efterlängtade pengar. Coola som vi var bestämde vi oss för att lösa problemet som två vuxna. Eller a, vi terroriserade våra familjer i ren panik och Karin bröt ihop på Peterpans travel agency där en man med krulligt hår fick hämta vatten för att hon skulle lugna sig. Efter lite pepptalk från Åkermanskan i form av hårda ord och örfilar vandrade Karin iväg till banken då hon plötsligt fick syn på en ATM. Likt ett mirakel öppnades den lilla luckan och skickade ut 20 dollar till en lyrisk Karin som grät en skvätt av lycka. Skandia, tack för pengarna men ni kan äta bajs för den smärta ni åsamkade oss.

Tack.