Karin och jag har placerat oss i lobbyn för att få använda internet en timme. De judarna tar betalt för precis allt så denna timme ska jag använda väl. Vi var och storhandlade idag och jag skojar inte när jag säger att en flarra mjölk kostar 20 kronor. TJUGO kronor. TJUGO, 20, TJUGO kronor. Vi raidade hela mataffären efter Australiens motsvarighet till Eldorado, Cole, och vrålade av lycka om vi hittade en vara under 50 svenska kronor. Varsitt jobb sista tiden måste vi definitivt ta ifall vi inte vill sluta som arma tiggare på gatan..

Men! Helt ledsna och utblottade var vi inte. När vi var påväg hem från matjakten stelnar både jag och Karin till. På trottoaren möter vi en man, en mycket bekant man. En asiatisk, stor och mycket mycket bekant man. Det var jubelkinesen från flight nummer två. Av närmare fem miljoner människor i Sydney korsas våra vägar. Det måste betyda något, tror vi!

Nu rinner tiden iväg och det är dags att svälja det sista, pissdyra chipset och ta sig upp till rummet. Klockan är snart 01.00 här och vi har bestämt oss för att ha en lugn kväll. Varför berättar Karin i ett senare inlägg!