Trots den dåliga nattsömnen gav vi oss ut i storstaden för att fixa både greyhounds busskort och australienskt nummer( å vad glada ni blir, nu kan ni äntligen höra av er asabasamycket). Vi hann även med en lunch med vår käre vän Harry, eller lunch...vi åt choklad och Harry åt mat.

Intet ont anandes begav vi oss tillbaka till vårt temporära hem för en powernap innan middagen. Plötsligt stelnar Åke till av fasa. Hon sliter åt sig en katalog och släpar mig mot en soffa. Som besatt läser hon katalogen utan att säga ett ord. Typiskt tjejtecken, nåt är jävligt fel. När hissen anländer och jag, lyckligt ovetande, är på väg att ställa mig håller hon min arma kropp i ett järngrepp. Vi ska tydligen med nästa hiss.

Jag tittar upp och möts av ms. svinkoppa. Utan skam lutar hon sig avkopplat mot hissen och fläktar sig med en katalog. Hon är där, livs levande, och skräcken griper tag även i mig. Följande minutrar spenderas i lobbyn där vi ångestfyllda sitter och svettas. Ska hon komma tillbaka till vårt rum? Måste vi packa våra tillhörigheter och fly? Kommer vi någonsin se dagsljus igen? Det var rysk roulette när vi öppnade vår rumsdörr, våra hjärtan galopperade och vi var nästintill svimfärdiga. Och så, likt ett mirakel från ovan möts vi av en ljuv tystnad. Ingen är här och vi kan andas ut. Tåls att tillägga att vi spritade precis allt i rummet igen, just in case...


Var ungefär såhär glad när vi rejdade runt med desinfektionsmedel i hela rummet när vi vaknade imorse...