Hade jag vetat vad som skulle ske efter att vi murchat i oss den där mudcaken vår sista natt i Cairns så hade jag aldrig rört den. Hade jag vetat att Murphy skulle straffa oss resten av den här resan(och säkert för all framtid) så hade jag fan hellre huggit av mig min högra hand än att röra den( okej kanske min vänstra lilltånagel, men ni hajar!). First of all, hur jävla ironiskt är det inte att den där fantastiska mudcaken står, som en skänk från ovan, och bara väntar på att ätas( obviously inte av ett par fattiga/hungriga själar då). OCH HUR JÄVLA IRONISKT ÄR DET INTE ATT DET STÅR "MURPHY" PÅ LOCKET??! För er som inte är bekanta med uttrycket "Murphys lag" så följer en googlad förklaring från vårt kära Wikipedia:

"Uttrycket "Murphys lag" har i folkmun förvandlats och beskriver alla typer av oturliga sammanträffanden, som att det bara regnar de dagar då man inte har med sig något paraply eller att man i snabbköpet alltid hamnar i den långsammaste kassakön. I denna betydelse används också uttrycket Lagen om alltings jävlighet eller Lagen om alltings inneboende ondska Man kan även i dagens mening säga att allt som ens kan gå fel kommer att gå fel, speciellt allt som skadar. Man brukar också använda sig av att Murphy är tillbaka eller att, nu är Murphy här. Om något går dåligt. Murphys lag kan man också uttrycka, 'Kan det jävlas, då ska det jävlas!'"

Vi borde ha förstått, men vi gjorde inte det då. Vi var utfattiga, hungriga och hade världens längsta resa med världens sämsta flygtimmar framför oss. Förlåt Murphy, vi ber verkligen så hemskt mycket om ursäkt. Hands down, vi känner ånger för att vi åt din mudcake!

Nu när vi har fått ur oss detta kan vi berätta om kvällens (o)väntade otur. Eftersom vi körde all in igår bestämde vi oss för att ta det lite piano och äta glass på en glassbar. Tänk er ett all american hak där par delar på stora sundaes eller sörplar på en frappe med två sugrör i. Tänk er "The Beach Club" i serien Beverly Hills 90210. Precis så, förutom att de inte fattar ett ord engelska. Det enda sättet att beställa på är att peka i en meny och hoppas på det bästa. Skam den som ger sig dock, vi ville inte ha bara en Sundae. Nä, vi ville göra det oerhört komplicerade att köpa en sundae och två kulor glass i en skål. Tänka sig, det fick vi inte. Helt plötsligt fick vi istället in sundaes med andra smaker i. Eftersom vi var extremt sugna på de smaker vi ville ha från början beställde vi in även dessa i hopp om att vi kunde få dem i varsin skål. Det fick vi inte. Vi fick en markering i notan där det stod att vi skulle pröjsa för dem, men glass ville de inte ge två hungriga damer. När vi efter en halvtimmes väntan artigt frågar om vi kanske åtminstone skulle kunna få ta oss en slick på de glassar vi har på notan ser kvinnan i kassan ut som ett frågetecken. "Take away?" Örjan lax vaknade till liv i mig. Hur fan får man två kulor glass till take away? Snälla kvinna, ge mig min glass innan jag försmäktar utan fett och socker!! Till sist, efter en oändlig väntan, fick vi våra två kulor glass. Det var inte smaken vi beställde förstås, men vad kunde vi förvänta oss? Mätta men mindre belåtna vandrade vi för att bli upphämtade av vår fantastiska buss. Dock kände Murphy( förstås!) att han inte hade straffat oss nog och än fanns det fem minuter att försura av kvällen på stan. Mer om detta i nästa inlägg, over and out!